Den mytomspunna alrunan
Första gången jag sådde en alruna hade jag fått ett frö av en annan häxa. Jag tror att det var på hösten. På något sätt kändes det som att det passade bra att plantera alrunan kring samhain, i oktober eller november. Jag hade läst att växter i allmänhet och alrunor i synnerhet kan bli familiars, hjälpandar, precis som katter och korpar och harar, och det var nog med den avsikten som jag satte mitt frö. Ändå fanns det en tveksamhet inom mig. Av någon anledning kände jag en oro inför att alliera mig med en alruna. Idag kan jag inte förstå varför men jag när jag ställde krukan med alrunefröet på nattygsbordet första kvällen var det med ett visst motstånd.
Den natten drömde jag att det ringde på dörren. Jag visste att det fanns faror utanför huset men jag gick ändå och öppnade. Utanför stod en familj i trasiga kläder. De såg ut som fattiga statare i någon film om 1800-talets Sverige. Jag var glad att jag hade öppnat så att jag kunde hjälpa dem. Men en pil ven genom luften och familjen föll framåt. De visade sig vara gjorda av kartong och i själva verket en täckmantel för något fruktansvärt. I samma stund insåg jag hur farligt det skulle ha varit att släppa in dem och hur nära jag hade varit att luras av deras ömkansvärda yttre.
När kartongfamiljen rasade i golvet uppenbarade sig min alruna. Hon var en tunn tjej med flickaktigt utseende och mörkt hår i pagefrisyr. Hon hade röd kjol och svart linne på sig, en pilbåge i handen och ett koger med pilar över axeln. Och hon hade just räddat mitt liv.
Hon såg allvarligt på mig och sa:
- Jag sa ju att du skulle behöva mig.
Den alrunan blev aldrig en rot, och det gjorde mig faktiskt ganska besviken. Men jag tänker att superhjälteflickan i min dröm har funnits i de alrunor som jag senare har lyckats hålla vid liv, om så bara i ett par år. Och jag tänker att hon finns i de alrunor som jag sådde för några veckor sen.
Alrunan är kanske en av de mest mytomspunna örterna i vår kultur. Fröna ser ut som embryon och den fullvuxna roten påminner om en människa. Att hela växten är giftig och samtidigt har använts inom läkekonsten bidrar naturligtvis till dess mystiska aura. Det sas att den växte på galgbacken, på den plats där en man hade blivit hängd.
Namnet alruna lär betyda "den som känner alla hemligheter", medan mandragora kommer från ett latinskt ord för "liten drake". Det berättas att den skriker när den dras upp ur jorden och att skriket är dödligt. Enligt den kristna folktron innebar skördandet av växten en enkelbiljett till helvetet, vilket ska ha fått folk att ta till försiktighetsåtgärder som att binda ett snöre runt alrunan och knyta fast den andra änden av snöret i svansen på ett djur som fick göra jobbet åt en.
Jag har planterat om mina alrunor utan att dö, men det finns häxor som kan svära på att de har hört roten sucka när de har dragit upp den ur jorden.
En alrunerot skulle pysslas om. Den skulle lindas in i tyg, läggas i en säng och ges mjölk. Den var ett levande väsen och skulle vårdas som ett. Liknande seder har funnits kring dockor gjorda av säd. De har fått symbolisera gudinnan eller guden som firades vid särskilda högtider och har behandlats med största respekt.
Alrunan kan växa inomhus i en djup kruka eller utomhus i de södra delarna av landet. Både den levande växten och den skördade roten är en familiaris. Som en vakthund beskyddar den häxan och hennes hem. Likt en svart katt stärker den trolldomen i ritualerna hon utför och utvecklar hennes medialitet. Och den kan, precis som en bjära, skänka tur till hemmet och sändas iväg på uppdrag av häxan.
Traditionellt förknippas alrunan med kärlek och romantik. En brygd på roten lär vara ett afrodisiakum för den som är bredd att riskera livet. Säkrare är att använda bladen till kärleksamuletter, skyddsbesvärjelser eller till att förstärka vilken trolldom som helst. En liten, skördad rot kan döljas i ett smycke för den som vill dra till sig fruktbarhet, eller sys in som hjärta i en docka som ska bli levande. Men den kan även vara en amulett som den är, i sin form av en liten, liten människa.