Det dunkla, dolda och grå
Jag har länge undrat över den fornnordiska gudinnan Hels namn. Det som så uppenbart verkar vara besläktat med
ord som helhet, helig och att hela, men som enligt språkhistorikerna har ett helt annat ursprung. Hel som för så många av dagens häxor, prästinnor och hedningar är den stora modergudinnan här i Norden, underjordens trygga famn. Och eftersom jag vet att gamla akademiska sanningar lätt blir kvar tills någon vågar ifrågasätta dem avfärdade jag under lång tid separationen av Hel och helhet som traditionella forskares oförmåga att tänka utanför ramarna. Men när jag började sätta mig in i etymologin bakom namnet var det något minst lika intressant som kom fram.
Via Wiktionary går det att spåra ett ords historia, hitta dess protogermanska ursprung och urindoeuropeiska rötter. Där står det att helt kommer från det fornordiska heill, germanska hailaz och indoeuropeiska kohilus, med betydelsen obruten. Medan Hel istället betyder gömd, dold, beslöjad. Ordet höljd har samma ursprung, som något som är höljt i dunkel. Det kommer från germanska haljo och indoeuropeiska kel, som betyder täcka, hålla eller böja. Hit hör även ord som hjälm, hall och hylsa. En intressant parallell är att den keltiska Cerridwens namn skulle kunna betyda böjd kvinna, och att böjd skulle kunna syfta på månens skära.
Andra ord som gudinnans namn är besläktat med är huldran, (det norska skogsrået), Frau Holle (ett väsen i tysk folktro som både tar hand om döda barn och flyger med häxorna till Blocksberg om våren), och hyll (det sydsvenska ordet för fläder). I Danmark heter fläder hyld och i större delen av Tyskland holunder, holder eller holler. Det svenska ordet för fläder lär komma från tyskans schwarzer flieder (svart syren), där flieder ursprungligen betyder grå. På engelska heter fläder elder, vilket lär vara ett gammalt engelskt ord för träd utan synbar koppling till gammal, elderly, som jag alltid har trott. Men det walesiska ordet för fläder är ysgaw vilket skulle kunna betyda skugga.
Grå, dunkel och skugga. Namnen berättar om något svårfångat, hemligt mytomspunnet. Som skogsfrun som vi bara anar mellan träden. Som Holle som far förbi över himlen i skymningen.
Ett annat ord som har förbryllat mig är gråbo, vars namn betyder grå böna, där böna skulle kunna syfta på den långa stjälken. I en engelsk dikt från 900-talet beskrivs gråbo som den äldsta av örter som hjälper mot "tre och trettio", mot "etter och flogvärk" och mot "allt det onda som far genom landet". På latin har den fått namn efter mångudinnan Artemis men i Sverige heter den grå böna.
Men jag
börjar alltmer förstå att det grå har haft en annan betydelse än
det har idag. För oss är grått något tråkigt,
ointressant, lätt att se förbi. Men i de gamla namnen kan vi ana att
det är i det grå som mysterierna finns. Den grå färgen kommer
fram i gryningen och i skymningen, i mellanrummen mellan dag och
natt. Kanske är den grå färgen en liminal zon, en korsväg, en
portal mellan vår värld och det okända där trolldomen och folktrons väsen hör hemma. Kanske är det den tunna slöjan mellan
världarna som vi skymtar i gudinnan Hels namn.
