Lyktor, mörker och dans

Det har varit en helg fylld med vänskap och magi. I torsdags gick jag och en häxsyster på mörk promenad genom skogen. I parken intill var det halloweenfest och fullt av utklädda ungar med godispåsar i händerna så ingen höjde på ögonbrynen åt våra svarta kappor och tända lyktor.

Jag älskar att vara i skogen på natten. Sinnena öppnar sig och träden blir ännu mer levande än på dagen. Lyktorna bländade mer än de lös upp men de skapade en vacker stämning, och det blir aldrig helt mörkt i Stockholm även när månen är borta och himlen är täckt av moln. Vi gick försiktigt på stigarna, samtalade och stannade för att visa varandra fina platser som vi tycker om.

Ytterligare en häxa anslöt hemma i stugan. Vi åt soppa, drack te och tillbringade kvällen runt ouijabrädet.

Mitt ouija gjorde jag och en kompis av plywood från en billybokhylla för tjugofem år sen. Hon läste latin på universitetet, så i en ram runt brädet står det vilka som har skapat det och fraser som "välkomna goda andar". Vi ritade astrologiska tecken, kompassriktningar och ett stort pentagram i mitten. Det är charmigt men jag tänker att ett nytt bräde skulle kunna blir ett av vinterns pysselprojekt.

Det var ordentlig fart på glaset den här gången. Vänner, familj och guider kom igenom med budskap och kärleksord.

Efteråt pysslade vi med lufttorkande lera som vi kavlade ut tillsammans med höstlöv och lät stelna över värmeljus och sojaskålar. I nästa vecka ska jag måla dem och låta dem vara dekorationer till altaret eller vardagsrumsbordet. Ett värmeljus, en rökelse, några rönnbär i ett höstlövsfat.

Vi pratar ofta om hur bra vi mår av att pyssla och hur lätt det är att prioritera bort. Vi läser, skriver, sitter framför datorn eller är sociala, men vi behöver även hantverket. Det måste inte vara fantastiskt kreativt eller nyskapande, det kan räcka med att påta i trädgården eller sticka maska på maska tills det blir en halsduk. Det får själen att bli lite lugnare och ger hjärnan den belöning som den ofta försöker hitta på annat håll.

På lördagen besökte jag den ena familjegraven vid Lovö kyrka. Det är en fridfull plats långt från stadsstress och trafik. Vår andra familjegrav ligger vid Botkyrka kyrka där motorvägen passerar alldeles intill. Den är det dessutom fler som besöker så vi brukar välja den här.

När vi kom var det fortfarande dag men under tiden vi var där hann det mörkna och ljusen glittrade som stjärnor mellan gravarna. Vi hade med oss smörgåsar och te och fikade vid graven, inspirerade av slaviska och latinamerikanska traditioner.

På söndagen mötte jag upp vänner på Etnografiska museet där det var dia de los muertos-tema med en liten marknad som sålde hantverk, konst och traditionell mat.

Utställningen om Mexiko gav en massa ny kunskap och en vilja att lära mig mer om den amerikanska ursprungsbefolkningen och dess historia. Där fanns även mycket information, föremål och bilder som visade hur deras seder och myter är högst levande och till viss del har smält samman med den spanska katolicismen. 

Vi strosade även runt en stund på utställningen om väsen ur den japanska folktron. Bäst var Johan Egerkrans vackra bilder som jämförde japanska väsen med svenska. Sämst var skyltarna berättade för oss att människor ständigt försöker förklara det oförklarliga och att det är den oberäkneliga naturen som har gjort att Japan har så många naturväsen. Eftersom det är otänkbart att det kan finnas något annat sätt att förhålla sig till verkligheten än den svenska, moderna världsbilden.

Jag undrar hur det kommer sig att vi är så nervösa när det gäller andligheter och övernaturligheter i Sverige. Varför det är så tabu att säga att vi människor har ett djup bortom de fysiska funktionerna. Att vi alla bär på en vetskap om att livet är större än det ser ut på ytan.

Helgen avslutades med en ceremoni i en park i Gröndal. För några år sen firade vi varje högtid där. Då hade alla med sig något till ceremonin. Det kunde vara en sång, en dans, en dikt eller en ritual, och så band vi gemensamt ihop ceremonin på plats. Den här gången gjorde vi på samma sätt och det blev en berättelse om kärringen som vilar i fläderträdet hela sommaren och klättrar ner till hösten för att ta hand om alla löv. Det blev meditation, sång, poesi och kinesisk sköldpaddsgång. Vi eldade och dansade in skymningen. Det var så fint att ses igen efter att livet har tagit oss ut på äventyr åt olika håll.

Till slut gick vi in och åt soppa och kastanjer i min väns lägenhet som har den mest makalösa utsikten över Mälaren.