Höstlövens avtryck
Den här veckan har dagarna skiftat mellan solsken och grådis, mellan skogspromenader och höstmys. Världens oro har trängt sig på och letat sig in under huden. Värmen från te, filtar och tända ljus lindrar, virar in mig i trygghet om så bara för en stund.
Jag gör mitt bästa för att undvika nyheter och negativa flöden men mycket sipprar igenom ändå. Jag har inget filter och jag vet att jag inte är ensam om det. Vi väljer den här vägen för att vi uppfattar energierna i platser, människor, örter och kristaller. Det är en känslighet som väcker nyfikenhet och ger oss en högre förståelse för världen, men ofta är det svårt att värja sig när den är i obalans.
Lättare blir det de dagar då vädret är klart. Här omkring hänger de sista löven kvar på träden och sprakar fortfarande vackert mot den höga himlen. Höstvindarna har inte blåst färdigt.
Men solen står allt lägre och ljuset letar sig in mellan stammarna, kastar långa skuggor och glitter över marken. På vägen hem en kväll tyckte jag mig känna en antydan till doft av vinter.
Senhösten är en avskalad omfamning närmare jordens mörker. Det är tystnadens tid när löven överger grenarna, lämnar svarta knotor mot grå himmel och en matta av omsorg på marken. Innan vintern färgar världen vit vilar allvaret tungt runt stugan.
Jag redigerar vintersolståndet, den sista delen i Kloka Gummans Årshjul och jag har tillbringat mycket tid framför datorn den här veckan. Jag brygger te, tänder ljus och låter orden komma. Jag skriver om gårdstomten, julbocken och Lucia, om järnek, stjärnor och kanel.
Tanken med årshjulet är att sprida ut högtidligheterna, att fira varje årstid lika mycket och att vara närvarande i de skiftningar som sker i naturen just, precis nu. Men i år har julkänslan börjat smyga sig på alldeles för tidigt precis som i många köpcenter och skyltfönster. Jag vill pyssla och baka saffransbiscotti till granens stämningsfulla ljus, men jag får hålla mig till tåls lite till.
Stadens gator har sopats rena från höstlöv, bullriga blåsare utanför mitt fönster. Jag kan inte låta bli att drömma om ett samhälle där vi gemensamt går ut och krattar efter jobbet, vi som bor i området. Hur absurt är det inte att tid och pengar spenderas på gym när vi lika gärna skulle kunna utföra fysiskt arbete som gynnar både oss själva och naturen, och dessutom sänker elkonsumtionen?
Men när bullret tystnar kommer lövens avtryck fram på asfalten och gatstenarna. Små, naturliga konstverk som ber oss att sluta springa mot mål som vi aldrig ger oss tid att bara vara i.
Jag fortsätter att njuta av årets rika äppelskörd. Jag kokar mos och fryser in i iskuber som är lätta att tina till yoghurten. Jag torkar äppelskivor på snören ovanför köksbordet och gör äppelcidervinäger av skalen. Jag kokar ljuvligt äppelsmör till rostmackor och scones.
Att kunna fylla en liten korg med det jag plockat, torkat och kokat ihop, och ge bort i present är en obeskrivlig lyx.
