Ouija

Jag har bara goda erfarenheter av ouija. I äldre tonåren var det mitt bästa helgnöje. Vi kunde sitta uppe hela nätterna och insåg snart att tiden ruckas kring ett ouija. Det som känns som en timme kan i själva verket vara tre.
Jag minns den svindlande känslan när glaset för första gången rörde sig och det var helt uppenbart att det inte var någon av oss som flyttade på det.En av mina bästa vänner hade ett särskilt band till sin farmor som hade varit medial när hon levde. Vi brukade börja med att prata med henne och sen be henne hämta anhöriga åt de andra som var med.
Men ibland var det bara vi tre. Hon var rolig och kvick, precis som sin son och sondotter, så det var alltid en glad stämning runt bordet."Det här är som att fika tillsammans, fast en inte syns" minns jag att jag sa en gång och hon svarade:"Ja, och jag kan berätta om det för mina vänner. Kan ni berätta om det för era?" 

Vi hade ingen aning om vad vi gjorde. Vi hade ingen utbildning och utförde inga skyddsritualer. Kanske hade vi tur. Men jag tänker också att vår inställning påverkade. Vi fick det vi öppnade upp för. Vi gick inte in för att bli skrämda. Vi var uppriktigt nyfikna och vi lärde oss massor.
Jag tror att ouija har ett oförtjänt dåligt ryckte. Jag tror att det är rädslan som drar till sig och förstorar upp det som verkar läskigt. När jag första gången läste om boggarten i Harry Potter tänkte jag att det var precis så vi hade bemött det potentiellt läskiga den där gången, vi skrattade åt det och då krympte det.