Sägnernas landskap

Ibland ser jag framför mig hur landskapet såg ut när de första människorna kom hit och det fortfarande var orört. När Stockholm bara var öar i en havsvik. När mitt Solberg var en skogsklädd kulle utan hus.

Då kommer landskapets berättelser fram, och alla väsen med dem. Berättelser om jättar och bottenlösa källor, om älvor som dansar i gläntan och troll som vaktar heliga berg.

Jag tror att det är så vi skapar rötter, och jag tror att avsaknaden av berättelser som förankrar oss i landskapet gör oss otrygga. Kanske är det därför människor verkar så förvirrande och världen hamnar lite på sniskan ibland.