En vårdikt

Våren är tillblivelsens tid när naturens alla krafter möts för att skapa nya liv. Djuren parar ihop sig, växterna pollinerar varandra, regn och solsken från himlen sätter fart på fröna under jorden. 

Inom häxkonsten pratar man ibland om det heliga bröllopet, när guden och gudinnan smälter samman och bildar en gudomlig enhet eller skapar nya former. Ett wiccanskt coven ska gärna ha både en översteprästinna och en överstepräst för att representera gudinnan och guden och för att balansera det kvinnliga och det manliga i cirkeln, och en vanlig rit inom wicca är att iscensätta det heliga bröllopet med en rituell kniv som möter vätskan i en bägare.

Det pågår en debatt inom häxkonsten om att det är för stort fokus på heteronormativa relationer och att hbtq-människor hamnar utanför i en mytologi där det gudomliga delas upp i kvinnligt och manligt. På en gudinnekonferens i Glastonbury hörde jag ikonen Starhawk kommentera just detta problem under ett föredrag och en åhörare eldade upp sig över att barn könskorregeras innan de är myndiga.

- That is fake news! ropade hon på exakt samma vis som den dåvarande presidenten brukade göra.

Det är uppenbarligen ett laddat ämne.

Men vi får komma ihåg att Gerald Gardner levde i en tid när det fortfarande var lagstadgat att män skulle ha högre lön än kvinnor eftersom de skulle försörja fru och barn. Om en kvinna valde att jobba så var det för att hon tyckte att det var lite skoj. Att säga att en man och en kvinna skulle ha samma status i en grupp var progressivt för hans tid. Och att det gudomliga kunde vara både manligt och kvinnligt var något som vår västerländska kultur inte hade kunnat föreställa sig på hundratals, i vissa fall tusentals år.

Personligen tror jag inte att det har något med kvinnligt och manligt att göra. Jag tror att det handlar om krafter som kompletterar varandra. Å andra sidan är det viktigt med detaljerna för att alla ska vara inkluderade, så debatten behövs nog. Och det fina med häxkonsten är att den inte är statisk, att den är under ständig utveckling. Att den ska utvecklas och att varje häxa följer sin egen väg. Så det heliga bröllopet kan handla om Frigg och Sunna om vi vill, eller om Appollon och Dionysos.

Tankar kring allt det här snurrade runt i mitt huvud förra våren när löven försiktigt började smyga sig fram på björkens grenar och de första humlorna surrade utanför fönstret.

Jag har minst sagt blandade känslor för den här låten. Den är verkligen medryckande men texten är förfärlig. Och när jag söker på nätet efter en förklaring så står det bara att den ska tolkas som en retsam lek mellan ett kärlekspar. Men för mig är det uppenbart att det är våren den beskriver. Först kommer duvan, sen kommer hararna, sen börjar skeppen åter segla på haven. Det är tillblivelsens tid när gudinnan och guden möts och smälter samman.

Men varför måste det vara ett övergrepp? 

Vi känner igen motivet från historierna i den grekiska mytologin. Apollon förföljer nymfen Dafne som söker skydd och ber gudarna om hjälp, och flodguden räddar henne genom att förvandla henne till ett lagerträd som sen blir uppkallat efter henne. Zeus förvandlar sig till en örn, rövar bort nymfen Aegina till en ö och våldtar henne, och sen dess har ön samma namn som nymfen.

Det här är ett sätt att berätta hur saker har blivit till och hur platser och växter har fått sina namn. Och om vi går djupare in i dem kan vi förstå att lagerträdet söker skydd från solguden nära vattnet i floden. Och vi kan förstå att lagern är en ört av särskild betydelse eftersom den ursprungligen var en nymf.  

Men, återigen, varför alla dessa övergrepp?

Har även de en djupare innebörd som jag inte ser? Har patriarkala värderingar nästlat sig in i berättelser om naturen? Eller blir berättandet bara mer intressant om man slänger in lite "retsam lek" som i förklaringen om folkvisan?

Jag nöjer mig inte med det. Jag tänker inte godta våren beskrivs som en kvinna på flykt undan en "lustfylld smed med en hammare i handen". Det här miraklet att naturen föds på nytt varje år, att träden får friska, ljusgröna blad, att blommorna slår ut, att haren får nya ungar. Och de där små, underbara ekorrungarna som hoppar runt i eken utanför mitt fönster, har de verkligen blivit till av en smed som jagar en jungfru? Är det det bästa vi kan?

Tankar som dessa snurrade runt i mig förra våren och en dikt började ta form i mitt huvud.

En frostbiten dag när himlen var blå

 och solen stod högt över jorden.

 På en stig mellan tall- och granstammar grå

 en vildman gick genom skogen.

 Han kom till en glänta av björkar och snö

 där solljus sken ner över barken.

 Och mitt i snön stod den vackraste mö

 med fötterna bara på marken.

Med svällande hjärta och kärlek i blick 

klev vildmannen raskt in i gläntan

Och skogsrået honom till mötes gick 

så vildmannen sa utan väntan:

"Jag är din för evigt och om jag får 

så går jag gärna vid din sida"

Men jungfrun skakade sitt mossgröna hår 

log och la en arm om hans midja

Hon sa: "Möt mig där blåbärsriset spirar

så levande grönt och fullt av hopp

Där våren en filt av värme virar 

omkring jordens vintertrötta kropp

När tiden var inne möttes de 

och kärleken mellan dem var stor

En dag och en natt delade de 

på den plats där blåbären gror

Och stjärnorna gnistrade högt ovanför 

medan glädjen höll jungfrun fången

Men dagen nalkades med fåglars kör 

snart skulle natten va gången

När morgonen kom sa vildmannen tyst: 

"Jag följer din djupaste önskan"

Men jungfrun gav honom en kärleksfull kyss 

och tog några steg bort från grönskan

Hon sa: "Möt mig där körsbärsträden prålar 

med snövita blommor vackra som få

Under vårsolens första värmande strålar 

kan vi vila tillsammans vi två"

När tiden var inne möttes de 

och kärleken mellan dem var stor

En dag och en natt delade de 

på den plats där körsbären gror

Natten var stilla och månen sken ner 

genom ett tak av vita grenar

Och på ängen växte det blommor allt fler 

intill tuvor, grässtrån och stenar

När morgonen kom sköt vildmannen in: 

"Jag vill gärna dela din värld

Om det är din önskan så är jag din" 

men jungfrun återtog sin färd

Hon sa: "Möt mig i äppelträdens salar 

där solen mjukt smeker din kind

Och skära blad mot marken dalar 

genom vårkvällens ljumma vind"

När tiden var inne möttes de 

och kärleken mellan dem var stor

En dag och en natt delade de 

på den plats där äpplena gror

Och skogsrået visste att nätter tar slut 

att de återigen måste skiljas

Men för stunden kunde hon lugnt andas ut 

och låta sin kärlek beviljas

När morgonen kom sa vildmannen så: 

"Nu stannar vi väl ändå här?

Det är enbart dig som jag tänker på 

den enda som jag håller kär"

Hon sa: "möt mig där rosenknoppar vilar 

efter vårens allra sista natt

där humlor och bin mellan blommor ilar 

där väntar jag dig, min skatt"

När tiden var inne möttes de 

och kärleken mellan dem var stor

En dag och en natt delade de 

på den plats där nyponen gror

Älvorna dansade och dimman låg tät

Knappt hördes koltrastens prassel

Och spindlarna spann sina praktfulla nät 

mellan ekar, hagtorn och hassel

När morgonen kom sa vildmannen milt 

med kärleksfullt darrande röst:

"Jag vet att du är en som måste leva vilt 

men hos mig kan du alltid få tröst"

Hon sa "Möt mig i fläderträdens lundar 

när sommaren åter tar fart

Och årets varmaste dagar stundar 

där finner vi varandra snart"

När tiden var inne möttes de 

och kärleken mellan dem var stor

En dag och en natt delade de 

på den plats där fläderbären gror

När morgonen kom brast skogsrået ut: 

"Nu känner jag livet i mig

Nu stannar jag här vid din sida till slut. 

Nu vandrar jag bara med dig

Snart ska vi njuta av frukter och bär 

saftigt söta, röda och blå

Och till hösten mognar äpplena här 

och till slut även fläderbär små"